Jag tror nog inte att jag får må bra, men det gjorde jag. Lekte med barnen mest hela kvällen och det gjorde mig SÅ GLAD. Och jag menar, ingen av mina släktingar vet hur jag mår just nu och så länge jag är ute ur ätstörningen slipper jag förklara något som inte går,.. Än. Jag lever i nuet och umgås med mina nära, dricker & äter gott, är den person jag vill vara och egentligen är. Hon som de flesta känner utan alla besvär. Många minns min historia, men gläds åt min nuvarande tillvaro. Vilket även är det jag strävar efter, att få komma tillbaka helt. Uppenbarligen tar det tid, men tillfällen som dessa får mig att minnas hur det SKA vara. Det som återstår är att tillåta mig själv att må bra, att inte förstöra det så fort jag känner att känslan är ovan. 

Även om jag många gånger hört hur modig jag är, blir jag rädd - och just nu är det för mig själv. Men jag är säker på min så kallade återkomst, det är bara en fråga om tid. Jag vill inte vänta längre, men förstår att jag måste kämpa mer än vad jag trott. Jag är beredd på att kämpa, så länge jag vet varför.