Det där människoansvaret

Har fått fnatt på texter och känslor, försöker lokalisera mig. Natten till idag var hemskare än på länge, vilket är otroligt konstigt då jag hade en bra kväll. Pappa tyckte detsamma och kunde inte för sitt liv förstå, ännu mindre kunde jag förklara. Fick inte ens ligga kvar i mitt rum, fick gå ner runt fem på morgonen och lägga mig soffan och slökolla tv "där uppe verkar det ju inte gå allt för bra för dig". Jag orkade inte säga emot - jag förstår oron, men att säga att jag inte bara straffar mig själv utan även hela min familj - triggar mitt beteende ännu mer. 
Ett av mina allra största problem är att jag ALLTID tar på mig alla andra problem, vill fixa och laga. Lappa ihop och glädjen av att kunna hjälpa lyfter mig något otroligt. Men detta gör även att jag suger in varenda ord som sägs, speciellt det negativa och jobbiga. Jag sollar ut och spar det som gör ont. Ord och händelser som inte lämnar mig förrän det inte längre tynger personen i fråga. Människor är mitt liv och jag vill finnas överallt. Ingen förtjänar att må dåligt, vilket blir en väldig dubbelmoral då jag skadar mig själv så pass mycket att jag inte ens är hel när jag tar itu med andra lagningsprocesser. 
Jag har ett helt liv av outredd historia, som jag inte riktigt vågar ta tag i alla gånger på grund av rädslan att misslyckas och få allt på svart och vitt - jag kommer aldrig kunna laga mig själv. Nu är jag så pass gammal också att andra tankar knackar på, såsom barn och familj. Framtid och yrke. Jag har väldigt svårt att se mig själv som en mamma just nu, jag är rädd att i min okunskap att kunna ansvara för mig själv - skulle jag bli en dålig mamma. Känner mig redan som en förjävligt kass flickvän.. Och alla dessa år som destruktiv, det kommer inte att gå att dölja i en evighet. Tänk om mina barn skulle fråga mig, kanske bli nyfiken och få för sig att det kan vara en del av livet - ta efter och att jag "triggar igång" det lilla livet till något jag ALDRIG skulle kunna förlåta mig själv för. Jag är så otroligt rädd och orolig för sådana här saker. Finns en mängd mer som påverkar - men detta börjar redan bli en suddig novell.. 
Så i många år har jag försökt resonera med mig själv, försöka förstå att jag inte kan ta på mig ansvaret för allt som händer runt omkring. Precis samma sak gäller ju min omgivning - så varför skulle det behöva vara annorlunda för mig? Jag får kämpa med det hela livet, men just nu finns det andra prioriteter så att jag ens får fortsätta på denna jord och orka ta mig igenom mig själv.. 
Sömnisen är tagen och det kan hända att denna text blivit aningen luddig, får läsa igenom imorgon igen, haha. 
Nu ska jag försöka sova för första gången på cirka fem dagar.. Tröttheten slår ju ut mig också, det är jag medvetenom - var man inte labil innan så blir man väl det.. Nog skrivit, 
Sleep tight!! 



Postat av: Anonym

Tror det är lätt att tänka att man ska föra över sina problem på sina barn. Men ens barn kommer inte vara likadana som man själv är, så det behöver inte alls bli så. Och oroa dig inte för att du inte vill ha barn ännu, du är ju ung! Jag är 27 och kan inte heller "se" mig som mamma.

2013-12-06 @ 20:27:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: