hej!

min vecka började med ett nervöst samtal med överläkare på scä och pappa igår. jag visste inte vad som väntade, eller egentligen förstod jag - men hoppades på annat. en fri sommar. så blev det inte.

 

både min läkare och behandlare var oroliga. de ville inte längre ta ansvar för mig på öppenvården, det var för farligt. jag blev ett prioriterat fall och under kommande vecka läggs jag förmodligen in på heldygnsvård, igen. jag hatade iden, faktumet att jag skulle "låsas in" preciiiiiis den årstiden jag så längtat efter att få uppleva utanför vita väggar.

 

pappa hoppade mentalt upp och ned av lycka, det kunde jag se. men han visste att det var jobbigt för mig - och tog min hand. "tänk på att vi gör det här tillsammans". han är så fin, min älskade pappa.

tror de flesta i min närhet andas ut lite i en extra suck.. av lättnad. att jag ska få hjälp, mer hjälp.

 

när vi åkte hem hade jag en stor ångest-klump i magen; "vad fan har jag gått med på?! jag har ju ett val. jag vill ju inte dett här.."

nu har det gått en dag och jag börjar inse att detta är det enda riktiga. stannar jag hemma kanske jag inte får spendera sommaren alls. mina organ kommer inte att orka speciellt mycket mer än såhär. vi (jag) har redan tärt på det så mycket nu. jag försöker att tänka så - att det kommer gå bra. det är nödvändigt för mig i dagsläget att låta någon annan ta mina beslut.

 

jag hatar att behöva läggas in. det gör SÅ JÄVLA ONT att aldrig lyckas ta mig ur det. hur mycket hjälp har jag inte fått liksom?! varför använder jag mig inte ut av den. varför bygger jag upp en mur och låter inget gå in.

 

men jag längtar efter friskhet. jag kan inte förmå mig själv till att göra detta för mig. så jag gör detta för mina nära och kära. now or never.