hej hopp!
och så var det måndag, dagen jag trodde skulle ge lite mer besked. åtminstone lite mer klarhet. men icke. pratade med överläkarten imorse som absolut inte hade det minsta lilla kom-ihåg om att jag skulle ringa henne om en vecka. utan det hon menade på var att jag skulle skicka en egenanmäla och att ett eventuellt bedömningssamtal kunde gå snabbare eftersom att de redan känner till både mig och mina "problem". så det är väl bara att återgå till den här väntan..

märker pappas förtvivlan och oro. han jagar laktosfria näringsdrycker och vill varrje dag veta min vikt på gramet. han vill göra allt, men känner sig nog anigen maktlös.. stackarn. vill bara att allt ska vara bra, att alla rut om mig ska få må bra. jag verkar ju bara lyckas med att dra er varenda kotte i skiten.. inte i ätstörningen, men i "må-dåligt-träsket",,

läget är i varje fall; halva dagen har gått och vi har varit på ICA och hadlat mat.