moment 22.


tittade film med mamma, mysigt mysigt. och filmen var bra. morfar sprang lite fram och tillbaka mellan kök och säng. varav han blev lite förvånad när vi efter 1,5h bytte stora TVn mot lilla bärbara datorn. DVDn hackade.. :(

hörde mig själv, som ett färdigsuttet plåster. intensivt med snabbt, ett ryck. "det är nästan att jag längar till den 9e, så att dem kan hjälpa mig.." [den 9:e är då jag ska till SCÄ]. jag vet inte varför jag sa det. kanske jag inte orkar mer? jag vill så gärna ha ett liv, men jag tycks inte klara av att leva ett på egna ben. likt förbannat VET JAG hur motstridig jag kommer att vara om hjälpen som erbjuds mig inte är inom de ramarna jag tror mig klara av.. värdelöst.

dilemma. moment22.
herreminskapare. vad ska det bli av mig? förmodligen ingenting om det fortsätter såhär. benen vittrar sönder, kroppen skriker och jag med den. jag fortsätter att slå mig själv för att jag klagar. suckar och tycker att livet är meningslöst. om och om igen repeterar jag samma mening - det är bara jag själv som kan göra något för att bli frisk. ändå sitter jag här, dag ut och dag in. faller sönder till sand, precis som om den formade stenen inte betydde något.

Postat av: Saga

Orättvisan ligger i att kalla det här ett liv. Men jag vet precis. Känner samma. Men det kan ju inte bli sämre än vad det är nu, så vad att förlora? Låt tärningen rulla. Kärlek.

2012-01-29 @ 08:12:56
URL: http://skavsnigels.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: