Meeeeen hallllåååå. Förstå !!


Nu får dem ge sig. Inte Så att allt raderas ur mitt minne som det gör ur deras när hungern påminner om framåt.
Det är inte ett suddat minne av timmars arbete och kamp. DET ÄR INTE LÄTT.
nu får dem ge sig. Säger en sak och menar en annan. Hur ska en kunna ställa in sig och ladda utan tårar och ångest som slår sönder huvudet till något annat? Låt mig åka hem nu, börja min kamp där jag har en realistisk chans mot mig själv istället för att hoppa in rakt i knutnäven.
Min näsa är redan bruten, jag har bara en.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: