"jag skär mig själv i själen istället för i handlederna"


en inprintad mening ekandes i huvudet. tagen från envägskonversationen genom dörren med pappa. ;
"Jag skär mig själv i själen istället för i handlederna."

fy i hela havet stormar vad mina ögon exploderade av påfrestring av all vätska som försökte ta sig ut på samma gång. orden har snurrat på löpande band i mitt huvud sedan han uttalade dem bakom min darrande rygg.

pappa.. och mamma. lillebror, storebror. Patrik och alla runtomkring mig. A. och R. alla jag tycker om. mitt självhat gentemot min egna individ är redan så stort, ihåligt och svart. det är svårt att nå fram. men det där brände till.

Rakt in.
Jag kan inte mer än hata den person jag blir av denna helvetesätstörning. dem konsekvenser mitt beteende ställer till med och de känslor mina livlösa ögon rycker upp. Det spelar ingen roll vad någon säger, det känns som att det är jag som sitter med skalpellen och skär. opererar bort bit för bit och ser mina föräldrar vittra sönder och falla. dem delar jag tar bort från dem, det jag reducerar som bidrar till en effekt som hindrar mina bästa från att stå kvar hela.

Postat av: sofia

Åh det är så tråkigt vad ätstörningar ställer till med. Även fast det är tråkigt att du inte kan åka på den planerade resan kan det ändå vara så att det är det enda rätta. Försök vända på steken och se det som en morot. JUST NU kan du inte göra sådana saker - men snart. JUST NU skulle du inte kunna njuta till fullo, även om du kanske skulle få lite ro.

Låt inte detta få din vilja att dala! Stärk tankarna på framtid - en framtid där du kan spa'a och lyxa hur mycket som hellst, under andra omständigheter.



Klanka inte ner på dig själv för att maten är jobbig - fortsätt kämpa på med ätandet och ju mer du gör det, ju oftare du gör det, desto snabbare kommer ditt samvete lättas. Allting händer inte över en natt, men du KAN äta normalt och du kommer kunna känna att det är OK att äta igen. Våga lita på din kropp, våga lyssna på den och våga ge dig själv den omtanke som du förtjänar!



Det går bättre nu, jag får mer och mer vilja för varje dag. För varje dag lessnar jag allt mer på att inte våga leva - jag måste ge livet en chans. Jag måste sluta vara rädd för alla krav som kommer ställas när jag kommit upp i vikt. Jag måste ge det fria livet en ärlig chans.

Jag har stått still på samma ställe så länge nu, jag vet att om jag inte går vidare kommer ätstörningen åter igen ta makten över mig och dra mig ner i helvetet. Och där har jag variit, det har jag testat. Det gav mig ingenting, bara "dödslugn" och dödsångest.

Nu ska jag testa den andra vägen. Att leva utan någonting att gömma sig bakom.



Och, jag vill bevisa för vården att jag kan. Att jag inte är feg.



Jag mår rätt bra, ont i magen av allt ätande nu på kvällen men det får vara så. Toaletten hjälper mig inte framåt, det gäller att stå emot och stå emot och sen stå emot lite till.

Är om möjligt ännu mer motiverad än någonsin. Nu har jag inget val längre. Jag har tackat nej till inläggning och får därmed inga möten. Det hänger på mig nu att verkligen genomföra en förändring.

2012-01-19 @ 19:57:13
URL: http://coconat.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: