gris på post !

hej hoppa long allesammans !
skam den som ger sig, för natten till ära lyckades jag somna innan klockan fem. vaknade halv sex, men det gjorde mig ingentiiing sålänge jag slipper leka torktumlare av vidringar i sängen under ett halvt dygn av timmar!

gårdagens ångest stod mig upp till halsen, men det gick bra ändå. panik av att inte göra något och svårt att fortsätta pressa "okej mat" när magen spänner ut sig som tvillingar i femte månaden. lite överdrift kanske, men min vinkel är alltid skev. vilket jag vet om, men ändå inte riktigt kan komma ihåg eller påminna mig om när jag väl ser och känner mig själv. men jag fortsätter att "tillåta" mig mer än de senaste månaderna. bara för att. ja varför? för att någon gång få slippa tänka.

Jag tycker mig minnas att jag några dagar tillbaka nämnde något om en gris på posten. helt oväntat och underbart fint. lämpligt nog öppnade jag paketet med ett litet kort i också, on my way till behandlaren i fredags. värme i ord. och gris. hah. hur som haver, här får ni ta er en titt på den lilla parveln; :D

och så får vi inte glömma bort det där med att inte ge upp.. ;
är ensam hemma idag. lång dag då jag vaknade tidigt. men det ska ta mig skjutton gå bra ändå. mitt te m. honung är slut och jag ska sitta här och uggla i min säng, vila upp mig för att ta mig till stan. en timme eller två.

Kärlek. Love. Amor.

Uppspänd mage är inte lätt. Men, det ska ju vara sånt som går över när man äter normalare. Om man ska försöka se det positiva, vilket inte alltid är så jäkla lätt.



Nej alltså faktum är... att en av anledningarna till att jag gick ner i vikt var att jag i två års tid försökt få hjälp för mina tankar men inte blivit tagen på allvar. Förutom att jag fick svårare att äta och värre tankar så ville jag gå ner i vikt dels för att jag såg mig som groteskt tjock och dels för att få hjälp. Det är så skevt att det ska vara så. Ska jag behöva svälta igen för att få vård?



Deras bemötande har fått mig att helt tappa förtroendet för allt som har med ätstörningsvård att göra. Dom säger gång på gång att det inte är i vikten det sitter men sedan agerar dom bara utefter det. När jag bad om att få hjälp med tankarna sa dom bara att sånt kunde dom inte hjälpa till med.



Nope, det finns ingen plan. Ingenting. Just nu har jag äntligen efter tjugo kilo upp på ett år vänt trenden och hoppas på att kunna ha mina kläder igen. Alltså kläder jag hade som normal innan jag tappade i vikt, inga "sjukdomskläder". Det är bara det att jag är rädd att det itne stannar där. Du vet "bara ett kilo till", "lite mer"... och så är det kört. Jag orkar inte riktigt själv. Slutar jag svälta och träna som en idiot så skär jag mig. Slutar jag skära mig så äter jag mindre... det är bara en ond cirkel som jag fastnat i och jag vet inte vilken väg som leder ut.

Tack snälla du:)