Varför står man där. Rakt upp och ned. Utan att springa, men sorterande kämpa mot stegen. En kamp man vill vinna men segern är ett motsägande för den stig man valt. Utan att riktigt förstå vilken väg man tog. Rullar huvudet för att se ett ljus, en väg ut. En stig man inte visste fanns men ändå önskar att man gick på.
Man hoppas,
Önskar.
Strider mot sig själv i den matchen man spelar mot den egna individen. Virvelvindar, snurrande tankar utan stopp.
Finns ingen vägg, den har man sprungit in i för så länge sen, och igenom. Hur vet man att vägen man valt inte leder fel igen?..