näni. nu har jag fått klart för mig varför jag inte brukar gå ut. kvällen började bra, och fortsatte i samma veva. men nej, klart det inte kan hålla i sig och fortsätta. aldrig mera ut.

sitter ned vid ett bord och har trevligt. switchar om till cola light för att inte utmana eller påfresta. människor kommer och går, pratar och umgås. allt är som vanligt när man är ute och kommentarer lägs;

- hur sitter den där fast? hur gör du med peircingen när du strular?
- ehm. min kompis sitter där borta. han undrar om du är singel?
- vill ni gå vidare sen? jag bor precis här borta.
- dem stänger snart. efterhäng på krogen där borta?
- fan vad snygg du är.
- cool brud.
- nummer? facebook?

och så kommer det där. när man reser sig upp och går därifrån. hejdå och tack för ikväll det var trevligt att träffas.

- fan vad smal hon är.
- titta titta. kolla in stickorna.
- vilket benrangel. 

skenet höll sig uppe, och bedrog - tills jag kom hem. tårarna rann och jag var helt förtvilad. aldrialdrig mer nya människor. aldrig mer utgång och aldrig mer jeans utan strumpbyxor, långkalsonger och mjukisar. lager på lager, allt under. som vanligt fick mamma trösta en förtvivlad dotter som inte kan ta en kommentar, eller två. kramade grisen och sömnen försvann. och f*n i skrotet att jag låter det förstöra en hel kväll. helthelt värdelöst