Träffade en gammal vän för någon månad sen, första gången på länge, vi tog en fika, han visste att jag var sjuk. Vi var tom tillsammans efter min första utskrivning från slutenvården..
Han hade pratat om mig med vår gemensamma kompis. Han sa att jag fortfarande var så svart i ögonen, att det vart för jobbigt att se..
Hon blev nästan lite arg och tog mitt parti, att han hade varit ute och rest medan jag kämpat för mitt liv..

Först visste jag inte hur jag skulle reagera, blev mest ledsen för att han hade tyckt det varit jobbigt. Försökte se det som en sporre, att även om jag känner mig som en tjock och äcklig människa, är jag inte det.. Hoppas jag..

Sen tänkte jag efter och hon har rätt, jag har verkligen kämpat för mitt liv den senaste tiden. Kändes skönt att någon annan förstod det.. Att jag slapp bli dömd, som vanligt. Att ätstörningen är ett aktiv val, för det är den inte. Jag hatar att vara sjuk, Det är en hemsk sjukdom som jag inte ens skulle önska till min värsta fiende.

Vet inte vad jag försökte få fram i detta inlägg mer än att jag är glad att min kamp syns, att jag inte bara skiter i allt, som det på utsidan kan tolkas då jag fortfarande har stora problem med att äta.. Jag kämpar, men det är svårt..
Jag ger inte upp, tappar inte hoppet, även om det kan se ut och tolkas som det..