[förlåt om bilden är 'triggande'. säg till mig i så fall, så tar jag bort den direkt !]



jag har tänkt lite, fram och tillbaka. hit och dit. från igår. mamma masserade mig på kvällen, eller försökte. hon sa; "D. man ser alla dina revben nu." jag sa att jag inte var mindre nu, sa en vikt. hon trodde att jag ljög. frågade när jag vägt mig. jag kan inte minnas, ett par veckor sedan. långt ifrån enhet och inläggningsvikt, det vet jag inte. jag vill inte veta. det var ju det som fick mig att fälla de första tårarna hos Mia. när pappa var med.

JAG är inte VIKT. men jag blev rädd. fotade lite när jag satt i badet på kvällen, skulle visa det nya badskumet. såg hur bröstbenen syntes, när det bara är röntgen som borde se. inte ett utvändigt kameraobjektiv. jag skärmar av det jag inte vill se. det blir svårt att förstå den bild alla andra har utav mig. men det är bara mitt skal.
åter igen, mitt skal. det är skört. men det är ett sorts skydd, tunnare än vanligt, eller än vad det borde vara. men det vi ser borde inte vara nummer ett. fokus borde ligga på mitt mående, det är därför jag inte ser. jag får ångest ibland, ganska ofta. men jag VET att jag inte är tjock. det vet jag. kanske en anorektiskt tanke då och då som talar om för mig att jag kommer att bli just det. men vetenskapen om att jag inte är överviktig, den finns. inte för att det skulle spela någon roll, men när jag ändå är inne på vikt. det är svårt när det är skalet och antal kilon som förespråkar och berättar hur jag mår. läskigt hur människor dömer och oron drivs till vansinne av något som inte alltid stämmer överrens med själva helheten av människan i sig.

jag är nog rädd. rädd. för att bli bara jag. jag vet, ibland förstår jag, sällan ser jag. men många ger mig bekräftelse av det som syns, det som går att ta på, det konkreta. medan jag lever med det som är abstrakt.
jag orkar inte leva i en anorektisk värld, dit jag fallit för att på riktigt visa. det är, var, finns något som inte var rätt. jag har inget emot, blir itne arg eller ledsen om någon säger eller antyder på att jag inte äter ordentligt, eller viktmässigt, inte är "normal". nej, jag förstår. men när vi pratar om det som är jobbigt, det jag ska och försöker jobba med, bearbeta. och det enda som kommer på tal är vikt och antal räknade ben på kroppen. då blir jag litelite ledsen. jag vill vara mer än bara ..ett skal .