vad ska man säga. jag finner inte alltid ord, inte ens till mig själv. sådant som kan förbli tyst utan att någon behöver förstå eller svara. men allt är tankar, känslor som inte går att beskriva om man så letar på den djupaste grunden. man måste gräva, om ens det. det är svårt att ta bort betong med vita fingrar, spade kan man inte bära. man orkar inte.
aldrig finner man kraft eller energi till att orka. göra något över huvud taget. det tärande man utsatt sin kropp för, det tar ut sin rätt. det tryck som ligger på ens redan bärande axlar - det som ständigt dras mot jordens mittpunkt. starkare än gravidationen.
hur man varje dag måste kämpa för att inte skada och göra illa sig själv, sitt psyke, skal eller själ. det man har. samtidigt som man ber om plåster, hjälp att lappa ihop alla trasiga bitar man skärt sönder. de bitar som behövs tillsammans, skapa den helhet man inte riktigt förmår sig själv att finna, den som inte finns. men att varje dag gå upp i ringen för att slå bort en del av sig själv som vill fortsätta skära. den del i huvudet som skriker att man inte är värld ett piss. varför. ? varför i hela jäkla universum skulle man inte vara värd ett enda dugg? är man ens värd att straffas då, inte bättre att låta helvetet som finns inom en fortsätta att härja? jag blir knäpp på allt. ALLT.
för att jag förstår inte ens mig själv, den person jag borde känna bäst. och det finns ingen energi i världen som gör att man opåverkad kan slå slag efter slag mot sig själv. VARJE JÄVLA DAG.

en kamp någon satte en diagnos på. en kamp som finns inuti. en kamp ingen riktigt kan nå. vad är nästa steg?
ducka eller slå. ?

jag vill ju bara vara den där tränande GLADA & ENERGISKA unge jag alltid varit ..