jag blir helt jäkla snurrig på det här. varför gör jag jämt illa när allt jag bara vill är väl. jag ska vara öppen, ärlig och förklara. jag ska inte skjuta ifrån eller stänga av. ingen orkar höra, men alla vill att jag berättar. jag har inga tårar kvar och springer mest runt. jag letar efter glädjen och livet. som jag tror att jag lyckats nudda. inte nå eller greppa, men en snudd. allt som behövdes för att få mig att inse att det finns mer.
kämpar som en galning, varje jävla dag. vill inte påminnas om det sjuka, det jobbiga. pratar om någon frågar, annars känns det onödigt. hur öppen jag än är, ses det svårt att våga ställa frågor eller ta första ordet som inleder ett samtal. försöker umgås med alla, finnas där. behöver mina vänner, men en vecka har bara 7dagar. gör allt jag kan och inget är viktigare än mina nära. ändå händer det något som gör att vägen blir krokig och jag når inte ända fram varje gång. jag gör illa. en procent i varje handling gör illa någon, när ska jag kunna agera, handla, vara som jag är utan att göra illa eller såra någon? vafan ska allt vara så svårt för. jag tycker ju verkligen att jag mår så mycket bättre nu... blah.