det här verkar lovande. hann inte ens gå till jobbet, solen står fortfarande på topp. känslorna är här. ångest, panik. allt på samma gång. enheten imorgon, jag vill inte. dem lurade mig. sa att LPT är inget dem kan sätta. sjukhuset kan, men jag är inte där. ska inte dit. ändå hotar dem. nu vet jag att dem kan. ett samtal till en doktorn, sen är jag fast. fast. vill inte riskera, vill inte dit. det går inte. mitt liv är här. ute. inte bakom lås & bom.

hatar det där stället, hatar. vill bara springa. vill inte andas, tungt. känslorna i bröstet får andetagen att gå snabbare. det finns inget lugn i mig, ingenting. ingenstans. vill gråta ut allt, men tårar är det sista som kommer. allt stannar inne, det får inte plats. trycker på. jag går sönder, bitar faller mot marken. huvudet crashar och hjärnan samarbetar inte.

ibland känns det som att jag vill skita i att jag är smal, svag och ful. att jag inte kan äta eller inte riktigt orkar 100% av dagen. allt jag ber om är att få vara här ute, i livet. leva. och jag vet att jag begränsar mitt egna liv, men bättre att ha lite än inget alls. jag kämpar ju, och det går ju framåt. snart kommer jag att vara tjock. då blir alla nöjda.

jag vill inte dit.