hemma från enheten nu. och jag trodde att jag skulle jubla, vara glad och smsa varenda en "jag är hemma!". men jag känner ingenting, bara sorgsenhet. helt tom. pappa var med mig hela samtalet igenom, han var till och med inne i undersökningsrummet när jag ställde mig på vågen. lyssnade på hennes kommentarer. hörde när hon läste högt ur mina journaler. värden, vikter, allt..
båda två försökte få mig in på dygnsvård, sa att jag kunde börja imorgon. "du är först på listan". jag vill inte. om över 10kg är först jag kan ringa och ansöka om bedömningssamtal till dagvård och senare ev. öppenvård.
pappa satte sitt pekfinger mot bröstet och sa hur och vad han kände. det tär, han vill inte mer, orkar inte mer. han vill bara åka bort. bort från allt. så som jag sa förut ...en paus. där och då kändes det som att min pappa gav upp. "min dotter är sjuk. hon kommer att vara det tills hon dör av sjukdom eller ålder". känns som att han skjöt mig 7mil bort från sig själv. som att vi backade tillbaka till en relation vi hade för 10år sen - dvs. ingen alls.

jag älskar ju min pappa. så jävla mycket.
jag gör honom bara illa. gör illa mamma också.
lillebror, storebror m. fru också. alla.

tårarna rinner IGEN och det känns inte som att jag längre är värd att kämpa för. jag är inte värd ett liv.