vad hände egentligen igår? jag vet inte. var helt säker på att dagen skulle fortsätta bra. jag och pappa var ju och tittade på brorsönernas luciatåg, hur fint och mysigt som helst. efterfika med glögg och jag fick hjälpa till att göra våfflor. sockerkakan tog för lång tid tyckte J. pepparkakor lades fram och sylt till det andra. russin till glöggen och koppar till kaffet. mörkt utanför men lysande glimtar ur barnens fina ögon. varmt sälskap och skyddande filtar.
allt var bara bäst. precis som en Lucia ska vara.

dagen innan fotade mamma mig. min kropp där mina tatueringar sitter. hon sa att mina armar inte så bra ut. de kommer gå av snart. jag vet, sa jag. jag vet. jag tittade igen och jag såg något som jag för en gångs skull inte tyckte var överviktigt. eller normalt. jag tyckte inte att jag var tjock. som jag idag, en dag senare - tycker att jag gör. enbart för gårdagens spyor, dagens svullnader. jag glömmer så lätt att dte inte har med storlek, antal kilo eller bild att göra. min bild - som måånga säger är skev.

sen tryckte mamma upp en bild under näsan på mig. min Lucia för tre år sedan. SO WHAT?! jag var sjuk. jag är inte där idag. jag är inte frisk, men jag är inte SÅ JÄVLA SJUK. jag ligger inte med en skavande slang i genom näsan. är inte sängliggandes i skavande XL nattlinnen. har inte blont hår eller utmärglat ansikte. året är inte 2008 och läkarna är inte oroliga för mitt hjärta, puls eller blodtryck. VARFÖR I HELVETE gå tillbaka till det ?!

jag kommer alltid vara rädd. jag kommer aldrig att glömma, sluta känna eller påverkas. jag stragglar mig fram på bästa sätt, och nej - jag mår inte bra. men jag skiter helt förbannat jäkla skitmycket hur det var för tre år sedan.
ja, tänk om dte händer igen. tänk tänk tänk. det finns inte. skulle jag väga 35kg och må som jag stundtals gör, ja - då skulle jag låta det gå ner till 25kg och somna in under det förbifallande koma jag borde ligga i. och jag vet att man inte får skriva såhär, eller tänka. jag vet att jag måste finnas kvar att det är egoistiskt om jag inte skulle göra det, jag måste ju ge tillbaka av allt det jag fått. och det ska jag. men snälla snälla snälla. oron är svår att rycka bort. men jag kommer aldrig vara där igen, aldrig slänga mig ner i det djup jag befann mig i för tre år sedan. TRE ÅR SEDAN. ingen evighet, men det är fortfarande DÅTID. jag kan bara göra något åt NU. ni med.

förlåt.
ett starkt ord menat. sex bokstäver jag menar från min djupaste grund. jag  ber om ursäkt för alla skärvor jag slipat er med. från den kropp jag än gång krossat och de bitar jag vässat. alltid - förlåt.



deds.