saknaden
goder kväller på er .
aningen stressad men det får vara så nu, hah. nätter utan sömn brukar jag klara, men dagar som denna som kommer fortsätta in på långa tickande morgontimmar. det vet jag inte om jag är bruk för. men vi kör ändå.
vet ni vad jag är nu? jag ska berätta. trött, frustrerad, ledsen, arg och ångerfylld. ett hjärta skriker efter hjälp, omplåstrande skepnader i form av klumpar som kan fylla den tomhet senaste stygnen tog med sig vid rycket. det man gjorde snabbt, utan att tänka. intensivt men kort. dra snabbt. jag tänker tillbaka. långt tillbaka.
åren som passerat och det jag missat och förlorat.
det sägs att de verkliga vännerna stannar. men vad hjälper det när man sårad och tom står kvar efter någon som betydde allt och lite till. där man gärna ville fortsätta i alla berättelser och sagofigurer. aldrig se det verkliga eller tvingas tillbaka till det som inte är tecknat. det spelar ingen jävla roll. för jag TRODDE. anförtrodde mig. ville. LITADE. fanns där, till och med användes det ord jag aldrig kan säga. inte på svenska. knappt. det är så stark.
men så var det bara. borta. BORTA. mitt allt. tomt, lika tom som jag är nu. förblev den plats som alltid stått som stadig punkt. jag kunde intr tro det, kan inte. och varför. VARFÖR försvinner något så betydelsefullt.
maktlöshet, rädsla, vilja att finnas och hjälpa till. vände till motsatsen. den plats ingen fick vara på. i skuggan. allt tack vare en ätstörning som fängslade mig i klor jag inte kunde bända upp. jag vill inte längre.
jag hinner inte skriva mer nu. men den smärta jag känner. den klump och det slag som format en grop. det går inte att beskriva. men saknaden, den är värst. jag kan inte sakna såhär längre. varör varför VARFÖR hände detta?
våra. händerna som blev ett. jag.kan.inte.andas. orkar inte. vill inte. inte utan det jag hade. förlorat, allt.
Som sagt jag har alltid älskat det så verkligen lagt ner mycket på. Har du något sånt, som är lättare att få i dig?
Det är det sjuka, att vi "väljer" det som är lite lättare. Just precis, egentligen borde vi inte ens behöva sitta i den här skiten.
men precis som du säger, tankarna är lite annorlunda nu. skiljer sig en hel del gentemot när allt "började" .. ibland känns det som framsteg, ibland känns dt som en förlängd process som aldrig kommer att ta slut.. men man måste kämpa, hålla kvar och ligga i. aldrig ge upp.
Svårt att fatta vad man känner, så mycket som flyger runt i huvudet. Som du säger, vad i helvete är framåt och bakåt, vad är rätt och vad är fel.
Stå på dig i det jobbiga nu. Kärleken, oavsett vilken form, är farlig men är också det som ger en absolut mest när det blir rätt. Du förtjänar bara det bästa.
kramar